No Testament - Mot 8000 meter

Nöjdheten

2010-07-26T17:53:00.006+02:00

Rickard: Bara en dåre bloggar när det är sommar i Sverige.

Formen gryr

2010-04-27T23:48:00.008+02:00

Rickard: Idag när jag var ute och körde progressiva långintervaller i Hagaparken hittade jag en sten som jag var tvungen att vända på. Och vad låg där och gömde sig om inte en begynnande sommarform.

De senaste veckorna har mitt imaginära löparjag hakat av mig själv när vi tryckt på i spåren. Det har känts som att benen varit fulla med maizena. Men när vi släppte på idag så hängde jag äntligen med och fick se soluppgången för den sub 40-mil som är tänkt att komma lagom till industrisemestern.

Följer också utvecklingen i Himalaya med ett halvt öga. Den kommande månaden kommer många toppförsök att göras och jag läste att man bara i BC på Everest nordsida nu kan räkna till över 180 tält.

Min sommarvisa

2010-04-19T15:29:00.006+02:00

Rickard: Du ska inte tro att det blir sommar ifall inte nån sätter fart. Efter en vinter fylld med långa konditionspass har det blivit dags att bygga mer kvalitetskött. In i gymmet, upp i backar och mosa mjölksyra. Men att motivera sig själv att få Mont Ventoux-muskler är ingen lätt sak, därför har jag tagit hjälp av två tränare. Under varje pass vakar någon av dessa män över mig och ger mig kraft att pusha lite till.

Eftersom vi umgås åtminstone sex pass i veckan kan det vara på sin plats att jag presenterar dem för er.

Gil Reyes - legendarisk amerikansk fystränare och mentorernas mentor. Han tog en förvirrad tonårs-Agassi under sina vingar och förvandlade honom till en klok Grand Slam-mästare.

Kenneth Riggberger - världsrekordhållare i 10-kamp på 70-talet. En världsrekordsserie han för övrigt satte på en halvtimme. "Coach" Riggberger gjorde sedan man av Henrik Dagård genom sin stenhårda regim.

Vår första dejt

2010-03-21T20:06:00.010+01:00

Rickard: Hösten 2002 var jag på en konferens på Aiya Napa. Någonstans mellan ett seminariepass och ett skumparty träffade jag en bedårande schweizisk tjej. Tyvärr kunde vi inte löpa linan ut då hon var upptagen på hemmaplan. Men det kommande året höll vi ändå kontakt via brev och ett och annat telefonsamtal.

I början av 2004 berättade hon för mig att hon hade gjort slut med sin pojkvän och bokat in en tre månader lång resa till Indien samma sommar. Eftersom jag skulle avsluta en projektanställning i juni svarade jag genast att vi borde sy ihop en dejt någonstans i Himachal Pradesh.

Sagt och gjort. I början av juli landade jag i Dehli och efter att ha vimsat omkring ett par veckor längs den pakistanska gränsen utan att få i mig i princip någon näring åkte jag ned till det våldsamt heta låglandet igen. Där, på ett hotell i Chandigarh, bestämde vi att vi skulle ses.

En eftermiddag, precis efter att jag hade ätit en misstänkt halvdöd kyckling, knackade det på hotellrummets dörr. En utmärglad, hålögd och sönderbränd kille öppnade och möttes av en genomförkyld kvinna som inte hade duschat på flera dagar. En verklighet så verklig att den slog en klockren strike på de höga förväntningar vi byggt upp till minnesbilderna av varandra på en cypriotisk strand.

När vi skiljdes åt på en skitig busshållplats i Manali några dagar senare kunde vi konstatera att våra känslor för varandra inte hade tagit fart. Hon tog en buss söderut mot Bombay och själv beslutade jag mig för att fortsätta norrut mot Himalaya då jag var i stort behov av färre människor per kvadratmeter.

En 18 timmar lång jeeptur tog mig till Ladakh och de höga toppar som ramade in resan slog direkt an något i mig. Så fort jag kunde, och en redig förkylning till trots, hörde jag mig för om det fanns några leder upp på 5000 meter. Jag lyckades hooka upp en vandring tillsammans med en kanadensisk kvinnlig bergsklättrare och en lokal guide. De första dagarna av trekking kände jag hur mina sinnen förstärktes markant. Jag kände hur avståndet mellan naturen och mig själv minskade. Jag kände mig som en avatar på kokain.

Miljön gjorde också djupa existentiella avtryck. När fullmånen mitt på natten lyste upp de majestätiska giganterna var det lätt att glida in i tankar kring sin egen litenhet i världsalltet. Och när vi på dagen nådde toppen av en kam och kunde blicka ned i en grönskande dal ett par tusen meter ned kände jag hur jag fylldes med starka känslor av odödlighet och styrka. Det var som att Nalle Puh och Highlander tog en fika ihop i min själ.

När jag for iväg till Indien hoppades jag på att ödet skulle bära på en förälskelse åt mig. Och jag fick rätt, det är en kärlek som lever än idag.

Canis mortuus est

2010-03-15T14:22:00.002+01:00

Rickard: Känner mig som en 16 år gammal labrador. Vill mest rulla ihop mig i min korg och lämnas ifred. När jag vaknar får jag knappt upp ögonen av allt gojs och mina ben bär mig knappt när jag ska ut och rasta mig själv. Igår tappade jag smaken och med den livsgnistan. Inte mycket talar för att jag kommer överleva men jag ska kämpa hårt. Precis så hårt som vi män kämpar när vi blir riktigt förkylda.

Detta har hänt

2010-03-14T21:11:00.014+01:00

Rickard: Bloggandet kom visst av sig lite där. Men livet i den digitala världen speglar inte den utanför. Låt mig för enkelhetens skull summera de senaste två månaderna i fem bilder.

Jag började året med tre veckor i Australien. Två dagar i Sydney och resten i Melbourne där Federer upptog i princip all min uppmärksamhet.

Väl hemma i början av februari förkovrade jag mig i nyinköpt äventyrslektyr - från halvlyckade Everestbestigningar till hellyckade Afrikavandringar.

Sen var det dags att städa ur och lämna gräddhyllan. Möblerna gick som smör på Blocket och resten av mina prylar fann nya hem efter en snabbarrangerad yard sale.

Efter en vecka hos en kompis hittade jag sedan ett rum i Vasastan att kampera i under vår och sommar. Och utan flyttbestyr som undanflykt skrapade jag ihop 10 mil skidåkning till innan det var dags för Vasaloppet. Mina farhågor om en stenhård helvetesdag förbyttes under söndagen snabbt till en trivsam känsla av lång friluftsdag i fin natur.

Och vips så befinner vi oss i nutid. I helgen har jag tryckt 44 avsnitt av "Vad blir det för mat" och insett att jag måste lägga mer tid i mitt liv på att göra riktiga fonder och uppfostra vackra döttrar än vad jag gör idag.

Monkey business

2010-01-06T13:45:00.003+01:00

Jo, jag hade ju ett mål till att nå innan nyår. Mina 20 apor. Lyckades inte riktigt men känner mig ändå nöjd med de 16 jag klarade. De sista fyra offrade jag till förmån för mer konditionsträning. För den här vargavintern känns som en rätt personlig passning till mig. Efter att ha hatat kyla under hela mitt vuxna liv så bestämde jag mig i höstas för att göra tvärtom. Och helt plötsligt förvandlas Sverige till Sibirien. Vad annat kan jag göra än att gå ut och plåga lungorna om kvällarna?

Gärdet har blivit mitt Yellowstone och när jag frustar fram i cirklar på slätterna i skuggan av Kaknästornet känner jag mig som en ensam wapitihjort. Min svängradie är lång och klumpig, jag tänker hela tiden på mat och våren och jag är konstant rädd för att lösspringande, aggressiva hunddjur ska attackera mig.

Nytt gott år

2009-12-31T17:17:00.005+01:00

Min jul var lite dömd redan på förhand. Hela min familj hade åkt på vinterkräksjukan och med endast ett par pepparkorn i magen och lite hopp i tanken åkte jag in i det kontaminerade området. Ett dygn av mys fick jag innan den bakteriologiska härdsmältan åt sig in i min oskyldiga kropp. Tågbiljetterna till Norrland fick rivas och istället fick jag påbörja min fysiska uppbyggnad igen.

Nu är jag sedan några dagar i alla fall där jag ska vara och några mils skidande i många graders kyla har det blivit. Klockar in på ungefär 10 mil totalt det här året, vilket är ungefär hälften av mitt mål. Jag får därför revidera mina planer och se till att jag har i alla fall 25 mil på snö innan Vasan i mars.

Men nu, nu tar vi och ringer in 2010.

Snabbare, högre, starkare

2009-12-18T00:27:00.005+01:00

Idag hände något fullständigt unikt som sannolikt aldrig kommer att upprepas. Jag blev bäst i hela världen på något. En berusande och svindlande känsla även om det bara handlade om ett spel på telefonen där jag som snajdig mus skulle fånga ostbågar med min vespa.

Det fick mig dock att komma ihåg något jag lovat mig själv. Att försöka komma med i de Olympiska spelen. Det är en pojkdröm jag fortfarande har och som jag vill ge en ärlig chans. Jag tar gärna några år av mitt liv för att kanske komma med i en trupp och få tävla under de olympiska ringarna i Pierre de Coubertins anda. Optimalt är om jag kan flytta till ett exotiskt litet land där invånarna är gästvänliga men har ypperligt dåligt bollsinne.

I hela mitt liv har jag försökt att omge mig med människor som är lite bättre än jag på olika sätt och på olika saker. Det blir liksom roligare då. Och att få delta bland de allra bästa i världen vore därför helt fantastiskt.

Ungar på glid

2009-12-16T23:33:00.011+01:00

Jag var lite rastlös på ledningsmötet på byrån igår. Fjärilarna i magen viftade nämligen hejvilt på sina öron av glädje för all snö som föll. Men så fort det var avslutat sprang jag hem och ringde Johanna och frågade om hon ville leka. Och det ville hon, så då blev det första bästa tub till Vasaparken!

Att vi bytte om just på Dalagatan 46 kändes rätt naturligt givet den senaste tidens insikter.

Sen kurade jag ihop mig till en oskarp björnunge och släppte på bromsen.

Min svans lämnade tydliga spår efter sig, något min rumpa inte varit sen att påminna mig om idag.

Efter att ha fått ett oannonserat vitt föremål kastat i ansiktet handlade jag instinktivt som Berlusconi och sökte mig förvirrat till dörröppningen på en bil.

Sen skulle det traverseras över lekplatsen. Faktiskt så nära isklättring vi varit i vinter än så länge.

Efter klättringen hade alla andra barn gått hem så då körde vi Skeleton-racing nedför backen.

Vilket kunde ha slutat illa. Mitt under ett av loppen attackerade ett träd Johanna som dock lyckades styra undan elegant i sista sekund.

Men bäst av allt var att inga föräldrar kom ut och ropade att man var tvungen att komma in och gå och lägga sig. Så vi kunde göra snöänglar mest hela natten.

Astrid visar vägen

2009-12-13T20:42:00.009+01:00

Under veckan har jag börjat se om några av Astrid Lindgrens filmatiserade böcker. Och det är sannolikt ingen slump. För det är i Astrids karaktärer jag hittar de drivkrafter som får mig att vilja hitta på äventyrliga ting. Precis som Ronja vill jag gå och akta mig för Helvetesgap och i likhet med Paradis-Oskar vill jag gärna gå på luffen någon gång per år.

För Astrid, hon kunde människan hon. Hon hade förmågan att fånga vårt väsens grundläggande känslor. Vi föds med en naturlig nyfikenhet och ser vi bara till att hålla den levande och inte glömmer bort att busa trots att vi blir lite äldre, ja då ska vi nog se att livet blir rätt underbart.

När jag igår sprang ett par mil genom Stockholm i ett av vinterns första snöfall kom jag mig själv väldigt nära. Jag kände hur enkla mina starkaste behov egentligen är. När jag sedan vaknade idag var sinnena vidöppna. Det kändes som att en ny kanal öppnats rakt in till själen. Det vore dumt att inte använda detta fönster till att fylla på med mer Astrid tänkte jag och cyklade iväg till Junibacken och tog en tur med Sagotåget. Därefter sprang jag in i Djurgårdens mörkaste Mattisskog för ytterligare ett långpass.

Min Nano Puff

2009-12-09T18:18:00.008+01:00

Det är när man minst anar det som kärleken slår till. Och snacka om att jag blev blixtförälskad när den här mannen steg in i mitt liv. Vi hittade varandra i en butik på söder för några veckor sedan. Han stod och hängde bakom underställen och såg stenhård ut. Vi tog en fika ihop och vips så flyttade han in. Vi trivs verkligen jättebra ihop, speciellt när vi gör saker tillsammans i naturen men livet som sambo med en tystlåten argentinare är inte problemfritt.

Står inte maten på bordet när han kommer hem börjas det direkt demonstreras och ställas till scener.

Jag har sagt åt honom att i den här lägenheten röker vi inte, men det bryr han sig aldrig om. Tack och lov för att han har börjat öppna fönstret på glänt i alla fall.

Men även om han verkar råbarkad på ytan så finns där ett blödigt hjärta. Vid flera tillfällen har jag upptäckt honom med en flaska Talisman tittande på Clintan i The Eiger Sanction. Jag brukar fråga om han trivs här men jag får aldrig något svar tillbaka.

Äventyrarnamn

2009-12-08T16:40:00.004+01:00

Kropp, Sträng, Skinnarmo, Reuterswärd, Ghandi, Ostelius, Pompe, Corax. Det säger sig självt, jag måste byta namn om jag ska ge mig ut i världen på äventyr. Har därför så smått börjat fila på några tänkbara nya efternamn:

Torso

Lövberge-Frost

Örnkross

Blod-Clump

Cronfågel

Snökirk

Råstark

Smörvrede

Hälgedalen

2009-12-05T01:44:00.019+01:00

I helgen väntar lugna dagar tillsammans med André Pops och Vinterstudion. Jag slänger in några timmar tennis och ett par mils löpning för att inte rosta ihop helt. Annat var det dock förra helgen, då jag och Johanna återigen for norrut.

50 liter etanol draget från höften och off we went.

Varför betala 60 laxar per kvadratmeter när man kan trampa upp ett nytt boende alldeles gratis på några minuter. När trångboddheten kom krypande stampade vi snabbt ut en altan i söderläge.

När vi vaknade på lördagen var året 1940 och Norge hade precis invaderats av Nazityskland. Här fanns med andra ord ingen tid att förlora. På med laggen och ut på fjället för att leta quislingar i kung Haakons namn. Efter 4 mil kände jag mig mer som kanonmat än som en svensk tiger.

På söndagen hade vi blivit entledigade från kriget vilket öppnade för lite improviserad klättring. I brist på berg fick en björk duga. Upp gick bra.

Ner gick sämre. Med ett par meter kvar gav grenen upp och jag landade i en liten porlande och ack så iskall bäck.

Johanna å sin sida använde sin söndag precis som det anstår ett barn. Att med egen kraft framkalla små intensiva snöfall var en aktivitet som till synes omöjligen kunde bli tråkig.

Ett snabbt klädombyte efter doppet och innan hemfärd. Måste säga att vi fick till fondväggen i vardagsrummet rätt bra.

Tre renar, skog, en bilolycka, mer skog och totalt mörker. Efter sju timmar fick vi stanna och sova under en radiomast i närheten av Månkarbo. Där har ni den mindre charmanta sidan av en Norrlandsresa.

Såld på livet

2009-12-01T23:39:00.003+01:00

Såld! Mentalt har jag redan flyttat ut men från och med februari är jag formellt bostadsrättsbefriad. Ibland känner jag mig som en cancersjuk Patrick Swayze då mycket just nu handlar om att avveckla och avsluta. Men ännu oftare känner jag mig som Billy Crystal i slutscenen av "När Harry mötte Sally". För när man vet hur man vill leva resten av sitt liv, då vill man att resten av sitt liv ska börja så fort som möjligt.

Majestätiskt flås

2009-11-26T00:03:00.003+01:00

I helgen är det dags för ett nytt litet äventyr. Bergen kommer att vara lite mindre isiga och motorcykeln lite mer lik en Opel, men i övrigt blir det precis så här underbart.

Värmande vintersol

2009-11-21T12:45:00.006+01:00

De senaste veckorna har vädret varit så deppigt att jag bara väntat på att Kevin Spacey skulle dyka upp med bortskurna fingertoppar och en pappkartong med ett kvinnohuvud i. Men idag var det äntligen VC-premiär i Norge. Det innebär att man får skrota omkring i morgonrock och laga långfrukost med Jacob Hård och Anders Blomqvist i bakgrunden. Något som bara kan överträffas av en fullsmockad Vinterstudio-dag eller livezappande från Vancouver i februari.

Nu ger jag mig ut i solen och kommer inte att sluta springa förrän den gått ned.

Den öppna skjortans land

2009-11-18T23:55:00.005+01:00

I Sverige går man inte omkring med en helt uppknäppt vit skjorta. De flesta dagar på året är det alldeles för kallt. De andra dagarna faller det på så oerhört mycket mer. Man kommer liksom inte undan med det hur man än vrider och vänder på det. Ingen, inklusive dig själv, kan ta dig på allvar.

Jag har en dröm. Det är en dröm om att leva i ett land där man kommer undan med det. Ett land där det känns som världens naturligaste sak. Den öppna skjortans land.

Ett frö är sått

2009-11-17T01:18:00.010+01:00

Begav mig idag genom kyla och rusk till Sibirien. Alltså inte den öster om Uralbergen utan den öster om Sveavägen. Där träffade jag två killar med en gemensam dröm - att göra jorden till en lite bättre plats att leva på. Och om det är något jag gillar så är det entreprenöriella visionärer. Därför känns det skitroligt att med början på onsdag kicka igång ett långsiktigt och spännande samarbete ihop!

Game on!

2009-11-13T22:27:00.005+01:00

Så, då var det dags att lämna gräddhyllan för den här gången. Allt ni ser på bilden är till salu - från väggarna till bananen. Go nuts här.

2009 känns väldigt... 2009

2009-11-11T15:35:00.003+01:00

Året 2009 känns som den där gästen man bjudit in till en anspråkslös och trevlig onsdagsmiddag tillsammans med en handfull andra vänner. Efterrätten är uppäten och både kaffet och sängfösaren har intagits. Folk tackar för sig och droppar av hemåt.

Men kvar sitter 2009 utan någon som helst känsla för att det är en dag imorgon också. Man försöker skicka signaler genom att gäspa subtilt. Man berättar att man ska upp tidigt och ställer retoriska frågor om att det kanske är dags att runda av. Då frågar 2009 om vi inte ska ta ett glas till. Man går ut i köket och börjar diska undan. Då slår sig 2009 lugnt ned på en stol och börjar mala om finanskrisen och Usain Bolts världsrekord. Man byter om till mysbyxor och går ut med soporna under tystnad. När man kommer in har 2009 tagit fram fotoalbumen ur bokhyllan och har tusen frågor om Thailandresan i februari...

Jag vill inte vara oartig 2009 och vi har verkligen haft det trevligt, men nu är det hög tid för dig att gå.

Upp!

2009-11-09T00:23:00.015+01:00

Det är nästan omöjligt att hålla fötterna på jorden när man fingrar på Google Earth. Jag börjar planera för framtida äventyr och drömmer om avlägsna exotiska platser. Jag gör djupdykningar i Stilla havet och hittar små Marlon Brando-öar som bara ligger och väntar på att få oväntat besök. Det entusiastiska pirret i magen sprider sig ned till benen och jag går ut och springer ett par mil.

Tre timmar senare sitter jag i soffan igen. Jag kryssar sakta längs Amazonfloden för att plötsligt lägga om kursen i nordvästlig riktning och inom loppet av några sekunder befinna mig på odefinierad jakt i Alaska. Hungern gör sig påmind och en höstgryta tillagas Per Morberg-style. Efter den sena middagen hinns en liten avstickare till Madagaskar med innan John Blund slutligen stänger min äventyrsbok. Än har jag inte hittat mitt Paradise Falls men snart kommer jag att ge mig ut i världen och leta.

A wafer-thin mint for the spine

2009-11-06T00:59:00.004+01:00

Slappna av i armarna, vrid in höften, säkra rätt, använd benen mer, tvärställ fötterna. Jag börjar haja i teorin men sånt här måste in i ryggmärgen. Problemet är att min ryggmärg börjar bli väldigt full. Under gårdagens pass kändes den som Mr. Creosote - och nedanför stod Johanna som den franska servitören och matade mig. När hon i slutet av passet, mycket vänligt, bad mig att trycka in röven lite mer mot väggen var det mintchokladen som fick allt att implodera.

Is it a bird? Is it a plane? No, it's Supergutten!

2009-11-04T23:06:00.007+01:00

Har en ruskigt fin rytm i livet just nu. Mycket träning och jobb men ständigt utvilad och pigg. Är lätt i löpningen, stark på cykeln och klättringen går framåt. Min tidigare så sönderrostade gubbkropp fick till och med beröm av kiropraktorn för att ha blivit rörligare.

In i denna zon klev otippat Björn Dählie och förstärkte min känsla av odödlighet. Den gamle skiddemonen står nämligen bakom Nordeuropas snabbaste kläder. Sällan går jag igång på kläder men samtidigt kan jag inte blunda för norsk genialitet. Hela sortimentet andas speed och styrka. Trä din kropp i Dählie och du vill klubba sälar, simma över fjordar och odla 4-kiloshjärtan genom frustande backträning. Och som pricken över Holmenkollen har man tagit fram den här supergutt-dräkten som bara måste bli mitt nästa köp.

Bakhalt paradis

2009-11-02T23:39:00.014+01:00

För en vecka sedan var det snöpremiär i Bruksvallarna och med äventyr för ögonen packade jag och min klättringspartner Johanna in skidorna i en hyrbil och drog iväg till Härjedalen för en intensiv helg.

Först körde man 4 timmar rakt norrut. Sedan svängde man vänster och fortsatte 4 timmar till.

Frukostvyn på lördagmorgonen. Det börjar verka kärlek banne mig.

20 år sedan sist och Bambi skulle ha skrattat sin höft ur led. Men framåt gick det och efter att ha tryckt på sju lager fästvalla fick vi ihop drygt 2 mil soldränkt stakning.

På kvällen blev det tävling i kärvhet. Reglerna var enkla - vem kan stå ute i kylan och äta glass längst.

Och borta i en skogsdunge stod vårt kära hem och väntade på oss.

Minus 10 grader krävde sin kokong men sen sov vi också som två harmoniska fjärilsungar.

Innan hemfärden på söndagen urartade förmiddagens milpass till en stilstudie i hybris. 10 minuter efter den här bilden ramlade jag dock och slog av mig svanskotan. Rätt ska vara rätt.

Mitt andra hem

2009-10-29T14:24:00.003+01:00

Att ha ett friluftsliv är väldigt likt livet som fyrabarnsfarsa. Jag måste numera köpa och laga mat tre gånger oftare än tidigare, det ligger ständigt skitiga kläder utspridda i hemmet och tvättar gör jag typ jämt. Och resten av min fritid ägnar jag åt logistikfrågor.

Titta han klättrar!

2009-10-28T23:40:00.003+01:00

Vilken känsla! Jag smekte greppen som kvinnobröst, lekte med kroppens tyngdpunkt och använde både ben och brains. För första gången kände jag att det var klättring jag höll på med, inte två timmar av tjurskalliga pull-ups. Som belöning fick jag leka gibbonapa sista halvtimmen.

Bollen är i rullning

2009-10-28T00:07:00.010+01:00

Under det gångna året har jag börjat fundera på att emigrera. Jag vet inte exakt när eller var men jag vet varför - jag kan Sverige.

Jag hör på någons dialekt varifrån i landet dom kommer. Jag kan tyda formella myndighetsbrev. Jag kan skriva formella myndighetsbrev. Med lite mer lust skulle jag kunna sänka mina räntekostnader med flera hundra kronor genom bara ett par telefonsamtal. Jag känner till i princip alla varumärken på Konsum. Jag vet vilka skor som är inne bland 19-åriga hipsters. Utan att bry mig ett skit om skor. Jag får sällan under 30 poäng i "På spåret". Jag kan referera till Lorry-sketcher lika lätt som jag kan berätta anekdoter från Ulf Dinkelspiels politiska liv. Och blir jag tvungen kan jag dra minst tre snapsvisor som skulle gå hem på vilken kräftskiva som helst.

Men det är ju så klart också skönt att simma omkring i sitt trygga akvarium, och att ha det mysigt är i sak ingen dum drivkraft. Hade inte människan strävat efter bekvämlighet så hade vi inte haft någon eld, något hjul eller några The Wire-boxar. Och för detta tackar jag mina förfäder. Men samtidigt kvarstår fysikens enkla sanning - utan friktion i livet, ingen värme till själen.

Så för att inte glida in i mellanmjölklandets medelklassmys så slog det mig idag att jag kanske borde göra mitt liv lite strävare genom att sälja min lägenhet och de flesta av mina prylar. Ett tämligen effektivt sätt att se till så att jag tar tag i frågorna "när" och "var". Så ikväll kontaktade jag några mäklare och öppnade ett Blocket-konto. Fortsättning följer.

Borgarnas kalla Sverige

2009-10-25T14:54:00.005+01:00

Idag känner jag mig som en Ung Vänster-förening i Tranås. Det finns ingenting att göra och det är någon annans fel. Vi har vridit tillbaka klockan till medeltiden och sol väntas inte komma till huvudstaden förrän nästa torsdag. Jag måste helt enkelt planera in ett äventyr i närtid. Lite puls, lite kul och lite natur.

Jag hoppas att 15 km löpning och 50 apor får idéerna att lossna.

I en tråd från himlen

2009-10-24T22:22:00.009+02:00

Foto: Okänd

Men om man nu ändå tappar greppet så är det så här man ska förlora sig själv. Rakt ut i ren skönhet.

Klättra för livet

2009-10-24T18:38:00.005+02:00

Att tappa ett grepp är mycket värre än jag trodde. Det är ett svek mot dig själv på flera plan. Det första du känner är en stor besvikelse över din egen fysik. Att du låter dig besegras av mjölksyran. Snabbt efteråt följer besvikelsen över intellektet. Att du inte kunnat lösa hur du skulle ta dig vidare på väggen. Inom loppet av bara några sekunder förvandlas du från en odödlig spindelman till en självföraktande förlorare. Och likt ett smutsigt fattigjon fastkedjad vid en stupa hänger du i repet till allmän beskådan, tom på adrenalin men full av skam.

Förberedd från topp till tå

2009-10-23T16:23:00.004+02:00

Har varit och storhandlat skidutrustning hos förträffligt proffsiga Skidsport i Bromma. Allt ifrån strumpa till stav. Hade ingen aning om att det var så skönt att glida omkring i full skidmundering, eller som jag numera kallar det - att Majbäcksmysa. Går att jämföra med hur George Costanza känner inför att vara draped in velvet.

Ey vintern, du kan börja rasa nu.

Cocaine Cowboy. Typ.

2009-10-21T19:58:00.007+02:00

Det klart det finns något kittlande med knarkhandel. Så har nog alla känt som sett Scarface eller varit i Miami. Men tyvärr är jag ingen råbarkad exilkuban med storhetsvansinne utan blott en enkel lärarson från Värmland. Det är med andra ord inte troligt att jag kommer att flyga ett litet Cessna med fem balar kokain över internationellt vatten. Eller sy ihop dealar med Medellinkartellen i den mexikanska öknen.

I ljuset av detta måste jag därför säga att jag blev barnsligt förtjust över att ta emot två nya smakprover från Reztart idag.

Allt är inte höst som glimmar

2009-10-19T01:22:00.004+02:00

På sommaren är det bästa jag vet att springa i skog och mark endast iklädd minimala och fjäderlätta shorts. Inget går upp mot att känna sig som ett brunstigt rådjur som skuttar fram mellan äng och vattendrag.

Men även en underbar höstdag kan man komma naturen sådär obscent nära. 2 mils söndagslöpning genom mamma jords färgladaste skogar och lyckan, ja den är gjord.

Mellanstadiets lekplats

2009-10-18T13:21:00.003+02:00

Tyvärr har inte EU gått in och reglerat graderingen inom friklättring än, men näst efter jordbrukspolitiken bör det vara ett prioriterat område. Varje land tycks ha sin egen skala och det är lättare att få mjölksyra i vänster hjärnhalva än i underarmarna när man invigs i klättringsvärlden.

I Sverige kör man ofta enligt den franska modellen vilket är tacksamt. Den är enklast att haja då den är i princip identisk med hur den svenska grundskolan är uppbyggd. Från årskurs 3 upp till 9 med tre klasser (a, b, c) i varje årskull. Hierarkin följer också samma logik. Går man på lågstadiet är man en liten fjant och när man börjar på högstadiet räknas man till dom tuffa grabbarna.

Efter att ha testat på några väggar i Solna kan jag konstatera att jag har en bra bit kvar till synligt adamsäpple och moppemustasch.

Fett med fett

2009-10-16T19:04:00.005+02:00

På hög höjd förbränner man inte fett, däremot vittrar ens muskler bort. Så som jag ser det har jag därför två val - antingen bli ett dött, förfruset skelett eller bli ett levande, lönnfett skelett. Och eftersom jag gillar att leva kommer jag att behöva överge min nuvarande Okinawa-modell i slutspurten.

Och det finns verkligen inga genvägar fram till den perfekta fetman. Jag måste trycka ohyggliga mängder mat eftersom min metabolism är diabolisk. När jag under mina dekadenta ungdomsår åt 300 gram chips som middag fyra dagar i veckan gick jag ned i vikt.

Men tack och lov finns det förebilder. Någon månad innan det är dags tänker jag börja följa Stenbeck-dieten. Hans matvanor får det där första frosseri-offret i Seven att framstå som en anorektisk liten speta. Leif GW Persson, som ofta dinerade med Kinnevik-bossen, berättade hur en afton kunde avnjutas:

"Först började vi med soppa, champagne och gammeldansk. Sen följde snittar med löjrom och kaviar och brännvin. Sedan brakade det loss på allvar – med oxrullader och förstärkt potatispuré och kanske en ålmacka eller två och så ost och efterrätter och rödvin, med mera, med mera. Sen var det dags för vickning – potatismos gjord på vispgrädde, äggula och en och annan potatis. I detta rördes en stor burk rysk kaviar."

Hur jag kommer att må efter en sådan paltkoma? Ungefär så här skulle jag tro:

Målet uppnått!

2009-10-14T22:48:00.005+02:00

Idag nådde jag så äntligen över 8000 meter! Ni som följt bloggen vet hur tuffa mina förberedelser har varit den senaste månaden. Här följer en kort summering.

Dom långa, ringlande köerna i gryningen förbyttes snabbt till en relativt enkel uppstigning. Fick i mig bra med snacks på vägen och kände mig stark. Det kändes som att höjdmetrarna bara flög förbi. Och vilken fantastisk utsikt jag fick när jag väl var uppe! Klarblå himmel och sol. Passade på att njuta och hann faktiskt med att lusläsa DN och spela en och en halv timme Doodle Jump innan det var dags för nedstigning. Men då satte tröttheten in. Jag hade uppenbarligen överskattat min uthållighet. Tror att jag kan ha slumrat till ett par gånger men som av ett mirakel kom jag ändå ned oskadd.

Så avslutningsvis vill jag från baslägrets lugna vrå tacka för allt intresse och stöd jag fått på vägen, tack!

Dreams

2009-10-11T18:19:00.003+02:00

Igår kväll injicerade Fleetwood Mac en kanyl med inspiration rakt in i min blodrikaste livsnerv. Ruset har fortfarande inte lämnat kroppen och tankarna är ute på soligt grönbete. Och av bara farten gjorde jag 119 apor på en timme.

Rubbade balanser

2009-10-10T14:12:00.006+02:00

Skrockfullhet har aldrig varit min pryl. Jag har inga problem med att lägga nycklar på bord och ser gatubrunnar som en naturlig del av gångstråk. Jag kan till och med ropa hej innan jag gått över en bäck. Men i natt hände något oförklarligt.

Efter att ha målat en vägg igår var jag tvungen att flytta min säng en aning. Färgen torkade, kvällen kom och jag struntade i att flytta tillbaka den. Och vad händer? Jo, jag vaknar med nackspärr och en semiförkylning. Har jag hamnat i konflikt med postulerande energiflöden? Ful-lattjade jag med rummets meridianer? Sov jag precis i ett currykryss?

Hela min västerländska rationalitet har nu rubbats i grunden. I värsta fall kommer jag att vara tvungen att släpa med mig en massa fengshui-litteratur till Himalaya för att mina balanser inte ska rubbas helt.

No man is an island

2009-10-08T20:56:00.011+02:00

Det här är inget soloprojekt. Jag är en bebis som försöker lära mig gå, men utan stöd kommer jag bara att kryphasa baklänges in i ett hörn och börja gråta. För att realisera min dröm kommer jag därför att försöka hitta inspirerande och ömsesidigt givande samarbeten med olika människor och företag. Så var ingen främling om du tror att du kan hjälpa till eller har tips på någon jag borde träffa. Jag lovar att ta med fikabröd och bra idéer!

Det första företaget som kommer hjälpa mig into thin air, är One River. De har utvecklat ett naturligt energitillskott som heter Reztart som jag numera använder flitigt. Det är ett tillskott som ser till att hålla blodsockret på en jämn nivå och som gör att jag orkar mer och längre.

Det var i samband med att jag uppfyllde en annan barndomsdröm som jag började använda Reztart. Läs gärna mer om det äventyret här!

Ett inställt blogginlägg är också ett blogginlägg

2009-10-07T11:58:00.006+02:00

Nostalgin släpper inte stryptaget på mig. I detta nu ligger Annelie Pompe och Johanna Öhrn i ett igensnöat tält i baslägret på 5700 meter vid foten av Cho Oyu. Där ligger dom och ruvar och kan inget annat. Väntar på ett fönster då vädergudarna slutar leva rövare.

Allt är naturligtvis väldigt spännande att följa på avstånd. Men det jag uppskattar mest är den fragmenterade rapporteringen. Dagarna utan blogginlägg är dom bästa. När man inte har en aning om vad som händer där borta. Som markpersonalen måste ha känt när Apollo 13 gick in i orbit bakom månen. Vad gör dom i radioskuggan? Sitter dom och spelar skitgubbe eller försöker dom laga en trasig syretub med lypsyl och eltejp? Man vet ingenting.

Så i kontrast till twittertyrannin där människor häver ur sig varje detalj från sina meningslösa liv 25 gånger om dagen, är det med stor glädje jag läser Annelies och Johannas ouppdaterade bloggar.

Annat var det förr

2009-10-06T22:50:00.011+02:00

Idag läste jag en blogg av en engelsk lirare som försökt bestiga Everest fem gånger men inte nått ändå upp någon av gångerna. Vid ett par tillfällen stämde dock allt. Han var väl förberedd och fokuserad men tvingades ändå vända då kön till Hillary Step drog ut för mycket på tiden. År av förberedelser down the drain för att 20 lönnfeta, såsiga men snorrika amerikaner hade tagit kölapparna före.

När man läser sånt är det inte svårt att drömma sig tillbaka till en tid då bergen var tillhåll endast för ett fåtal. Och vilket fåtal det var. I tälten på 6000 meter satt bara dom med mest passion, mod och vilja att utforska ny mark. De hårdaste av dom hårda. Tänk Amundsen med Lance Armstrongs lår. Där satt dom och tuggade på torkad jak-tunga och drack sitt eget urin. Det var tider det.

Men ibland är det också bra att få perspektiv. Att någon påminner en om att allt faktiskt inte var bättre förr. Även om det inte har med bergsklättring att göra. För precis när jag satt och spelade upp journalfilmsromantiska bilder i huvudet av jungfruliga bestigningar av "förr-i-tiden-folket", damp det ned ett mejl från en vän.

Året är 1993. Det står en man i Globen, ett fullsatt Globen. Och han bjuder på den mest undermåliga föreställning en svensk artist någonsin presterat offentligt. Ingenting - från dekor, scenografi och rekvisita till musikaliskt innehåll och genomförande, platsar i mina ögon ens som ett lunchframträdande på ett bibliotek i Sveg inför barn med särskilda behov. Men 1993 var den här mannen störst i Sverige. Det ger onekligen perspektiv.

De 13 apornas armé

2009-10-06T00:10:00.003+02:00

Idag gjorde jag 13 apor i rad. Målet på 20 i rad innan årets slut känns inom räckhåll. Läste för övrigt i en klättertidning att man ska kunna klara 100 apor på en timme för att få kalla sig halvprimat. I helgen ska jag ta en banan och ge det ett försök.

Mount Everests riktiga namn

2009-10-05T01:33:00.005+02:00

Wikipedia är ett öppet mål för oss ironiker som växte upp under 90-talet.

Kebnekaise över dagen

2009-10-03T21:54:00.003+02:00

Först hade jag en idé om att dra till Sarek över helgen men eftersom det tar typ två dygn att åka dit var det inget rimligt alternativ. Så det fick bli till att gå på tur i Hammarbyfjällen istället. 30 vändor upp och ned blev totalt 2,2 mil och 2280 höjdmeter. Kebnekaise plus Kaknästornet och hemma lagom till reprisen av Superstars. Där har vi Urban Hiking i ett nötskal.

Om jag fortsätter öka i den här takten kommer jag att köra intervallpass uppför Everest i mitten av november.

Goda förutsättningar

2009-10-03T09:41:00.004+02:00

Tittar på termometern som visar 2 grader. Och prognosen utlovar kraftigt oväder med starka vindar på eftermiddagen. Lördagen kunde inte bli bättre!

För tre veckor sedan hade det här varit djup sarkasm.

Måste slipa på synen

2009-10-02T17:22:00.006+02:00

Jag är väldigt närsynt. När jag har plockat ut linserna på kvällen har jag svårare att orientera mig från toaletten till sängen än en blind mullvad. Det här kan bli ett problem på berget. Att tappa en lins när man ska traversera ett vertikalt isstup på 7500 meter är inte, låt oss säga optimalt. Att pilla med endagslinser i ett fuktigt tält på tre kvadratmeter med nariga, smutsiga och stelfrusna händer är heller ingen höjdare.

Så vad göra? Ja, antingen köper jag specialslipade glaciärglasögon eller så gör jag en laserbehandling. Med tanke på hur dom där operationerna går till så lutar det skarpt åt brillor. Spola fram till 5.09 så kan ni se hur man arbetar på Ögonlasern på Sibyllegatan.

Raison d'être

2009-10-01T23:47:00.005+02:00

Det är ju precis så här man vill ha det! Man rullar upp utanför entrén till Villa Blanc efter att ha plågats av mistralvindar på vägen hem från jobbet, och där möts man av en pittoresk trälår fylld med ekologiska kolonialvaror. Det är så nära "En lanthandel i Provence" man kommer innanför Stockholms gristullar. Hade dörren också öppnats av min nyäkta maka Alizée, iklädd endast ett förkläde och ett varmt leende, ja då hade mitt liv varit komplett.

The fallen soldier

2009-09-30T12:53:00.004+02:00

En kall februarikväll förra året förstod jag hur den legendariske fotografen Robert Capa måste ha känt när han framkallade det här fotot under spanska inbördeskriget 1936.

Av en slump lyckades jag nämligen fånga vinter-Rickard på bild. Man kan se hur mörkret och kylan har kastat sig över hans själ på samma sätt som en utsvulten bullterrier angriper ett torkat grisöra. Det här, mina vänner, är själva sinnebilden av en tom människa.

I´ll find my way home

2009-09-29T23:26:00.005+02:00

Ni som känner mig vet vad den här bilden betyder. Vinter-Rickard är tillbaka. För er som inte känner mig ska jag berätta lite om denna varelse. På några karakteristiska punkter går det att skilja honom från sommar-varianten.

1. Han slutar umgås med människor i grupp.

2. Han lyssnar i princip uteslutande på Vangelis.

3. Han ägnar hela nätterna åt att google-eartha Afrika.

Detta, aningen hårigare väsen, är inte farlig för människan och livnär sig främst på inspirerande visioner och fysiskt hårda aktiviteter.

Minus 180-gradersvändning

2009-09-28T14:36:00.007+02:00

Jag är en väldigt temperaturkänslig person. Framförallt nedåt. Jag vet faktiskt ingenting jag avskyr mer än kyla. Varje vinter utkämpar jag ett tyst och trotsigt krig mot kung Bore. Jag har aldrig under 20 grader hemma, går i princip aldrig ut och när jag måste gå till Konsum för att handla toapapper bär jag endast en tunn vårjacka. Accepterar jag vintern har jag förlorat. Så har jag tänkt. Problemet är att jag aldrig riktigt vinner.

Men eftersom det kan krypa nedåt 40 minus på 8000 meter har jag förstått att mitt ställningskrig kan bli ganska smärtsamt. Jag kommer därför att göra en 180-gradare och omfamna allt som har med kyla att göra. Krama ihjäl min fiende helt enkelt.

Jag börjar idag genom att applådera dessa fantastiska nyheter!

Fotnot

2009-09-27T14:12:00.003+02:00

Köp större vandringskängor.

Vad gör man med en söndagmorgon?

2009-09-27T13:40:00.003+02:00

Jo, det ska jag tala om för dig Glenmark. Varje man med lite självaktning leker Rocky emellanåt. Jag är inget undantag. 15 km runt Årstaviken och sen in i ladan för att göra chins i aptestiklarna. Min tanke är att göra minst 20 apor varje dag. Och när året är slut ska dom avklaras på raken.

Fest på söder

2009-09-27T01:08:00.005+02:00

Lördag och jag hade lovat att kika förbi Hammarbybacken på förfest. Soft stämning och fantastisk utsikt så jag stannade i två timmar. Hann med 15 vändor, totalt 1140 höjdmeter och 11 km.

Klättring for dummies

2009-09-26T01:06:00.004+02:00

För att nå 8000-meterstoppen kommer jag att behöva klättra. Så långt är jag med. Men jag har förstått att det finns väldigt många typer av klättring. Frågan är vilka jag måste lära mig och bli riktigt bra på. En snabbgoogling gav följande resultat:

1. Sportklättring - Låter allsidigt. Den ska vi titta närmare på.

2. Isklättring - Nog fan är Himalaya isigt alltid. Det blir till att lära sig.

3. Artificiell klättring - Den dag jag får för mig att gå upp på ett konstgjort berg, så absolut.

4. Inomhusklättring - Verkar tryggt och varmt. Helt klart en bra början.

5. Klippklättring - Känns spontant mer Sly i Cliffhanger än jag i Tibet.

6. Via ferrata - Vad har ett portugisiskt tvättmedel med klättring att göra?

7. Alpin klättring - Visste inte att man gjort en klättringsstil av slutscenen i Sound of Music.

8. Trekking - Jo tack, vandra långt ska det tränas på ordentligt.

9. Expeditionsklättring - Är det typ som trekking fast med ett trangiakök också?

10. Traditionell klättring - Som klättring var förr. Och förr var det bättre. Den kör vi på.

11. Friklättring - Låter vackert! Man gör som man vill utan några krav. Det vill jag testa.

12. Bigwall-klättring - Låter sådär amerikanskt påhittigt. Pass på den tills vidare.

13. Fasadklättring - Jag vill lätt bli som Björn Kjellman, gärna också med Per Oscarsson som mentor.

14. Bouldering - Det här har jag sett. Man kryper omkring som en snigel på ett stort stenblock. Det verkar kul.

Wassberg för en dag

2009-09-24T18:58:00.006+02:00

Så där! En dag med förfrysta tår och ett skägg fyllt med isigt blåbärssnor måste vara bra träning. Förra gången jag stod på ett par skidor hade jag inte fyllt tvåsiffrigt men jag kommer ihåg att jag gillade doften av gran och ramlade i varje nedförsbacke.

Varför ska du göra det här?

2009-09-24T10:44:00.008+02:00

Det är lika bra att förekomma och svara på frågan som jag nu konfronteras med dagligen. Förutom programförklaringen till höger, som jag tycker fångar själva essensen av hur jag ser på äventyr och utmaningar, så ska jag ge er tre svar till.

1. "Because it´s there". Det var svaret som bergspionjären George Mallory gav när han på 20-talet fick frågan varför han till varje pris skulle upp på Everest topp. Och det är samma svar jag hittar i mig själv. Finns det en magnifik bergskedja från vilken man kan blicka ut över hela världen, ja då vill jag upp på den.

2. Håll i er, för nu går vi från ett enkelt svar till ett våldsamt svulstigt. "I choose to go to the Himalayan peaks. I choose to go to the Himalayan peaks... not because it is easy, but because it is hard, because that goal will serve to organize and measure the best of my energies and skills." Props to my man JFK för bra underlag.

3. För att få uppleva storslagna ögonblick måste man tänja på sina egna gränser. Sedan länge är min förhoppning att någon gång få uppleva det Pavarotti fick vara med om under ett par sekunder i Los Angeles 1994. Spana noggrant in hans blick mellan 2.58 och 3.03 när han plötsligt får en tete-a-tete med Gud.

Dags att bli ägd

2009-09-24T00:55:00.010+02:00

"Om du äger mer än sju grejer så äger grejerna dig"

Jag vet inte vem som myntade talesättet men sannolikt var det nån okänd buddhist eller typ Vargtass i The Macahans. Skitsamma egentligen, jag gillar det. Jag har nämligen väldigt svårt för grejer i största allmänhet. Dom tar mest plats. En säng, ett par tennisracketar och en kastrull är i sak allt jag känner ett konstant och vardagligt behov av. Men jag har förstått att det krävs en hel del grejer för att kravla sig uppför ett högt berg.

Så imorgon ska jag inhandla två nya grejer. På listan står vandringsdojor och ett par aptestiklar. Dom senare hänger man upp i taket och klänger i för ökad styrka i rygg och bål.

Mot 8000 meter

2009-09-23T15:55:00.005+02:00

Så här ligger det till i korthet. Jag älskar utmaningar som får själen att brinna och mår som bäst när jag får känna mig som en 6-åring - naiv, nyfiken och nonchalant snorig. Så vad gör man då? Jo, man klättrar upp för ett av världens högsta berg.

Grunden är lagd. Jag har skaffat helskägget och jag har börjat stödgoogla på Himalaya. Nu tänkte jag fylla i resten av luckorna så att jag om något drygt år kan stå där på toppen med en förfryst pung och sönderbränd sherpa vid min sida.